Gästbok

Gilla

Bli först att gilla

5 kommentarer

Lämna en kommentar

5 kommentarer

Sarah
/ 8 augusti 2011

Hej, jag vill komma i kontakt med er och ställa en fråga. Maila mig tack.

Svara
panchamkauns
/ 31 augusti 2011

Hej! Vi mejlar!

JV

Svara
Peter
/ 13 september 2011

Hej!

Ni har en utmärkt sida på nätet – unik i sitt slag med insiktsfulla recensioner av indisk musik. Jag kommer regelbundet tillbaka för att lära mig!

En fråga: inom nordindisk musik så finns det begreppet samay, att ragor passar för speciella tider eller säsonger. Vad kommer detta begrepp ifrån egentligen? Är det vanligt att musiker följer detta och vad anser ni själva om samay? Konserter förekommer oftast på kvällstid tror jag och det innebär att vissa ragor sällan får tillfälle att presenteras, till exempel Lalit, Bhairav och Sohini om man följer reglerna.

Jag var förresten för många år sedan på en morgonkonsert i Solna där Bhimsen Joshi sjöng morgonragor, annars har det för mesta varit på kvällarna eller eftermiddagarna på helger. Konserter med klassisk indisk musik hålls dock alldeles för sällan i Sverige, tyvärr. Lägg gärna ut info om ni vet när någon musiker har förvillat sig till vårt hörn av världen!

Peter

Svara
panchamkauns
/ 18 september 2011

Ja visst är det här ett problem, som inte sopas under mattan, men heller inte alls blir löst – konserter hålls i regel kvällstid, och man beklagar sig till mans. Senast vi själva var på en morgonkonsert var påskafton förra året när Veena Sahasrabuddhe sjöng Ahir Bhairav så bra att man nästan fortfarande kan baska sig en smula i glöden. En raga som alltså annars sällan får tillfälle att presenteras.

Men varför? Vi har läst flera förklaringar och begripit ingen. Ashish Sankritiyayan i CD-häftet till Royal Collection of Mewar:

In the Dagar school, Puriya is characterized by the lajjit or shy character of its notes. This is because the raga pertains to the twilight hours, when the sun is already below the horizon, and the lightness of the sky is the only thing that reminds us of its presence. The notes of the raga are more closed or kamalbaddha. This is a unique feature of the Dagar tradition, where mastery over nada-yoga is used to alter the quality of the notes. A note is seen as a lotus (kamal) that can be closed or open to varying degrees. In contrast, the notes of Marwa are more open and brilliant. This is because Marwa belongs to the early evening, when the sun is still visible as a fiery red ball. In the terminology of the Dagars, the notes of Marwa are tejaswi (brilliant), especially the second note re, which in Marwa is raised to the point of verging on the next note, to make it brilliant, while in Puriya it is shy or lajjit and only fleetingly touched.

Här finns uppenbart en vilja att systematisera, att ragor som sjungs olika tider på dygnet också ges olika mikrotonalitet. Varje ton, eller i alla fall många, höjs eller sänks aldrig så lite beroende på klockslag. Uppenbarligen finns också en vilja i Dagartraditionen att verkligen framföra musiken så, även om en dansk expert nyligen dömt ut det som falskspel och ”vrøvl”. Men är det en efterkonstruktion? I mer utspädda traditioner verkar tidsteorin ses mer som en gudagiven ordning, eller åtminstone av förfäder given, som inte behöver någon förklaring, åtminstone inte någon musikteoretisk: Supersångaren Omkarnath Thakur gissar i sin Sangeetanjali (volym VI, del 2, sid 70) att den skrämmande raga Shree sjungs på kvällen för att det är då demonerna vaknar. Få människor torde vara insatta nog att komma förbi en hönan-och-ägget-problematik.

Såvitt vi vet är det i alla fall fortfarande kutym bland nordindiska musiker att hålla sig till samay (”tid”). Något har det luckrats upp: man avslutar konserter med Bhairavi även om de idag inte håller på ända till morgonen, och man kan också ta upp kortare stycken i andra ragor utanför samay mot slutet av konserten, men huvudnumren tummar man inte på. Vi har nog aldrig hört någon ställa till med sådant som Darbari eller Todi klockan sex på kvällen och knappt ens hört talas om det heller.

Vackert så, eller hur? Men problemet blir ju som sagt inte löst. Så länge man mest uppträder på kvällen för stora delar av musiken en helt tynande tillvaro. Fast bara på konsertmattan.

Hemma i vardagsrummet är det annorlunda. Är det något som räddat tidsteorin skulle vi säga att det är inspelningstekniken. Det var ett och ett halvt år sedan vi såg en morgonkonsert, men morgonskivor kan man lyssna på varje dag. Utan skivinspelning skulle tidsteorin vara död idag, eller så skulle sublimiteter som Bilaskhani Todi ligga för fäfot. Så säga vad man vill om den moderna tekniken (här och i viss mån här har vi dillat om vad den kan anses göra med musiken – och här har vi skrivit ett bra inlägg om något helt annat som vi också gärna vill slå ett slag för), men den har haft sina poänger.

Vid det här laget har det nog framgått att vi själva gillar tidsteori. Älskar tidsteori. Ja, det är ett av få områden där vi faktiskt känner att vi föregår med gott exempel. Vi lyssnar i princip aldrig på nordindisk musik utanför dess samay – visst, en snutt här och där, referenslyssnande, vinglas-och-Youtube-lyssnande, men inget lyssnande med substans. Har troligen aldrig någonsin hört på en raga i mer än tio minuter på fel tid på dygnet (undantaget morgonragor på natten, när man vill vara lite edgy). Vi till och med gnäller offentligt när någon skiva lägger olika ragor i ologisk ordning.

En anledning är nog att den tycks uppfunnen av nattmänniskor, för nattmänniskor. Precis den upprättelse man behöver, en hel konstform skräddarsydd åt sig, som förtryckt majoritet i det moderna kontorssamhället. Det finns ragor för tidig och sen eftermiddag (Sarang, Bhimpalasi), skymning (Marwa), kväll (Puriya Dhanashree), natt (Malkauns, Darbari), småtimmar (Asavari), gryning (Lalit), tidig och sen morgon (Bhairav, Bilawal) – men det finns ingenting som ska uppföras dagtid, om man inte tänjer begreppen till bristningsgränsen. Ravi Shankar hade väl bokats in mitt på dagen på någon jättefestival på sitt segertåg över världen och ondgjorde sig i någon självbiografi över denna ”ungodly hour” som inte hade något med musik att göra. Ragorna för tidig eftermiddag och morgon som gränsar till förmiddag känns också mer lättviktiga.

Man vill tro att det är ett arv från mogultidens hovkultur, där maharadjan gick upp framåt eftermiddagen och satt framför hovmusikerna hela natten, somnade in till en Todi och sov sedan igenom värme och solsken.

I Sverige är det förstås inte alltid det lättaste. Under sommarmånaderna gäller det att skynda sig om man ska hinna med en Malkauns; midsommartid går det inte alls. Men den svenska vintern är desto bättre. Det största problemet kanske är monsunragor som Malhar i ett klimat utan monsun. Man får göra det bästa av situationen och spela dem när det regnar.

Vi inbillar oss att det blir bättre.

JV, RK

Svara
panchamkauns
/ 18 september 2011

Era knölar – ett ”tack” kanske också vore på sin plats!

VK

Svara