1. Rowan Atkinson som Edmund, Lord Blackadder.

2. TM Krishna.

Sång: Prins Rama Varma av Travancore. Fiol: S Vartadarajan. Mrdangam: Trichy Harikumar. Ghatam: Suresh. Sabha: Naadhabrahmam, Dakshinamurthy Auditorium.

När vi började skriva om indisk klassisk musik var det dels för att vi var trötta på texter som förutsatte att läsaren var total novis, dels för att vi ville väcka intresse för denna världens bästa konstform. (Dels med larvet ”En stor sitar från 1869”.) Kanske naivt trodde vi att detta skulle gå att kombinera.

Med åren har vi insett att folket diggar ett mer redovisande skrivande – till och med den redan insatte verkar föredra att idissla – som utgår från att läsaren står som fågelholk medan man går igenom musikhistorisk bakgrund för femtioelvte gången. So mote it be! Södra Indiens klassiska musik är som bekant mer komponerad än Nordindiens och bygger till stor del på en repertoar från en ”treenighet” kompositörer: S:t Thyagaraja (1767–1847), Muthuswami Dikshitar (1775–1835) och Syama Sastri (1762–1827). Att de benämns som ”treenighet”, ett så laddat ord, visar hur centrala de är. Den som vill vara indie kan ju då istället paxa någon av de många lite mer moderna kompositörer som uppförs allt som oftast – och störst av dem är Swathi Thirunal (1813–1846), maharadja av Travancore på Sydindiens västkust; så stor att han är ”den fjärde medlemmen” av treenigheten.*

Maharadja Swathi Thirunal, med son.

Så nog har maharadjan sina fans. Vi har till exempel en vän som gärna lämnar Madras mitt i musiksäsongen och kuskar tvärs över hela Indien med tåg eller till och med buss för att få höra lite mer Swathi Thirunal på en konkurrerande festival i Trivandrum. Att inte ens han förra året var på det klara med att maharadjan har en nu levande ättling som är både furste av Travancore och konsertmusiker – prins Rama Varma – och att det är just han som arrangerar festivalen i Trivandrum – visar väl att denne furste inte direkt förhäver sig. Gissningsvis har han som högadlig sitt på det torra, och behöver inte marknadsföra sig för brödfödan.

Den 14 december ser vi denne furste på gratis-sabhan Naadhabrahmam, som hyr Daxinamurthy Hall på elitskolan PS Senior Secondary, i princip bara runt hörnet från Mylapore-tanken. Säsongens första konsert för oss och bästa möjliga introduktion för jetlaggade resenärer. Prinsen är nämligen ingen highbrow-klassisk mästare på briga, och han vet om det, och tar sina framföranden helt åt andra hållet. Här är varje kriti långsam, mjuk och sagolikt vacker, och sjungs med ett saligt leende på de furstliga läpparna. Rama Varma är alltid smakfull, aldrig tar han sig vatten över huvudet, och som (vågar vi påstå) ingen annan vaggar han in en i hur vacker karnatisk musik kan vara.

Detta trots den ökänt hårtslående Trichy Harikumar på mrdangam. Fursten får det ackompanjemang han vill ha, och visar oss Harikumar från en sida som få torde ha sett. Inte ens den omfattande tanin förtar intrycket: Harikumar och Suresh spelar en kuraippu med ett (1!) slag per takt, en märklig upplevelse.

I Indiens guru-shishya-parampara-kultur kunde man tro att det går en obruten linje av musikalisk skolning från maharadjan till prins Rama Varma, men det gör det inte alls. Han började ta musiklektioner 1983, på eget bevåg, och har sedan 1994 varit elev till Balamuralikrishna. Som ju gjort sig känd som något av en maverick – vilket ger prinsens musik en extra dimension. För här finns inte bara ljuv romantik, utan det underfundiga bubblar nästan alltid under ytan. I kväll smittar det av sig på alla han sjunger med. Det är roligt med karnatisk musik.

Prinsen på skiva: Swathi Veena

Album: Swathi Veena. Veena: Prins Aswathi Tirunal Rama Varma av Tranvancore. Mrdangam: Ananthakrishnan. Label:  Manorama Music (Heritage Series). Innehåll: ”Alarsara Parithaapam” i Surutti, ”Saaramaina” i Behag, ”Chaliye” i Brindavani, ”Bhogeendra Shaayenam” i Kundalavarali, ”Jamuna Kinare” i Mishrapiloo, ”Kaanthanodu Chennu” i Nilambari, ”Bhaavayaami Raghu Raamam” ragamalika, ”Vishveshwar” i Sindhubhairavi – allt av maharadja Swati Thirunal av Travancore (1813–1846)

Till er som inte kunde närvara på Naadabrahma kan vi rekommendera en skiva med prinsen:  Swathi Veena på Manorama Music. Här sjunger han inte utan spelar istället veena; faktiskt ganska sagolik sådan. Å det mest tillbakalutade spelar han åtta spår, det längsta 17 minuter, alla Swathi Thirunal-kompositioner. En hel CD utan ett enda snabbt parti!

Det här, med bara veena och mrdang, blir förstås något helt annat än den uppsluppna stämningen på scen med sång, fiol och halfbench. Här handlar det bara om musiken, inte alls om prins Rama Varma. Kanske är det för att han spelar förfaderns musik: det kommer ju på så sätt att handla om hela hans familj, med automatik i en förlängning också om honom, utan att han behöver sätta någon särskild prägel. Det är knappast en nackdel, och kanske är det just därför han idag är en suverän uttolkare.

Nilambari är till exempel en raga som lovar det allra rundaste. Här sträcker sig potentialen ända ut i det sublima, fast med bara socker. Självklart bor det granne med kitsch. Eftersom det blir så tillintetgörande bra när Nilambari görs rätt blir man allt som oftast besviken, och ragan är som ett lackmuspapper. Prins Rama Varma hanterar den med glans. Eller rättare sagt utan glans: bara lyssna på hur han drar karakteristiska G–>S över greppen på veenan utan att smöra.

* * *

Den enorma styrka den karnatiska musiken har i sin komponerade repertoar – och vad det betyder för musiken – är ett ämne vi får anledning att återkomma till under säsongen. Kanske något paradoxalt är det främst lite större musiker som över huvud taget kan misslyckas, när det ska tolkas om och tas risker och tas ut svängar och improviseras mer våghalsigt: en något så när kompetent musikstuderande kan mycket väl mejsla ut en lysande konsert bara genom att låta materialet tala för sig självt. Så gör också Prins Rama Varma, i en utsträckning som är ovanlig för en så pass senior sångare. Ska du bara ha en skiva med en äkta prins, är det antingen den här eller en halvtaskig europeisk utgåva med pakhawajsolo av Chhatrapati Singh av Bijna som finns att tillgå†, och vad oss anbelangar är valet enkelt.

* * *

Den 14 december är en kall kväll i Madras, och det blåser hårt in genom sidodörren. Daxinamurthy Hall är fylld till brädden. Att säkert ett tiotal är utlänningar borde väl glädja karnatikerna, som ju emellanåt beklagat sig över utlänningarnas förkärlek för ”those Hindustani folks”. Att större delen av dessa tycks studera slagverk oroar dock åtminstone oss.

Apropå takt och ton, förresten: En europeisk (fransk? belgisk?) flöjtstuderande meddelade mrdangam Harikumar att ”he may be a prince, but you are the king!”. Vi har nog aldrig i verkliga livet tidigare hört något så opassande.

STAFF REPORTER

Semmangudi

*) På 1900-talet gavs maharadjans kompositioner ut i tryckt form, sammanställda av sångarlegendaren Semmangudi Srinivasa Iyer. Vissa av dem fanns bevarade i notation, till andra fanns bara poesin kvar, och Semmangudi skrev då ny musik till dessa.

Men: han berättade aldrig vilka, eller hur många, dessa var. Det kanske är ett eller två stycken som är Semmangudi – eller det kanske är allt utom ett eller två stycken. Kanske är det alltid Semmangudi vi hör när vi beundrar maharadjans tonkonst.

Balachander

Konstigt, kan man tycka som utlänning. Och då kommer det strax en annan utlänning som ska visa vilken mycket finare människa han är, och säger att det bara är ett eurocentriskt perspektiv och så här gör man helt enkelt i Indien. Men det var långt ifrån alla indier som ville acceptera Semmangudis fasoner, utan det blev årtiondets skandal i karnatiskt musikliv. Rödast av alla såg dåtidens gosse Ruda, den självlärde veena-avantgardisten Balachander: han var övertygad om att Semmangudi skrivit allting själv, tillskrivit det en gammal kung för att få sina verk att gå till historien – och att Swathi Tirunal Rama Varma, maharadja av Travancore från 1829 till 1846, aldrig hade existerat. »The non-person “Swati Tirunal-hoax”, the one who-never-existed, the fictitious figure fraudulently foisted on the music-world, not only distorts “history”, but also defrauds “posterity”« – följ länken och läs hela hans utläggning, där han jämför det hela med Bofors-skandalen. Ja, det var bättre förr!

†) Masters of Tala på Wergo, framtagen av Peter Pannke. Chhatrapati Singh (som in i det sista kallade sig raja och aldrig ”prince”) var förstås en pakhawajspelare av guds nåde men skivan är bara sisådär: ena hälften är dunderseriöst trumsolo och andra hälften har lehra av någon skum bhajan-ensemble med både surbahar och harmonium.

Visst är det synd att världens bästa stad inte längre har någon fungerande sophämtning utan bara ett farligt underskott på vatten och så vidare – och blotta teoretiska möjligheten att detta måste gå hand i hand oroar förstås. Men så här ser det i alla fall ut i världens bästa stad: busshållplatsen Mylapore Tank på RK Mutt Road gör reklam inte för Oreos eller RKMV utan för Nithyasree Mahadevan.

December 29 
8.05 AM–8.50 AM: Professor Tim Hoffman: Authentic Indian music on traditional Japanese instruments – koto & shakuhachi

Vad i helvete, tänkte vi. Autentiskt!

Tim Hoffman visar sig ha en hel ”Indo-Japanese Music Exchange Association” och har gjort en CD ”along with leading vocalist of India’s Benares gharana, top koto artist of Japan, and two celebrated tabla artists of India”. Så skriver han alltså själv. Vilken fullfjädrad orientalist: Han har gjort en skiva tillsammans med inte mindre än fyra asiatiska musiker – leading, top och celebrated – och bemödar sig ändå inte att nämna dem vid namn.

Honom måste vi ned och ifrågasätta på Music Academy.

För sent insåg vi att det vi tittat på var förra årets program. Tim Hoffman höll sin lec-dem den 29 december 2010.

Men då var planet och hotellet redan bokat och gick inte att boka av. Vi ses på The Season!

Vill ni oss något så bor vi på Karpagam, bredvid Mylapore-tanken. Skulle publicerat en bild här men vi har bara 29 minuter kvar av de 30 gratis man får på flygplatsen i mellanstoppet Frankfurt, och på 29 minuter med deras uppkoppling hinner man knappt ladda WordPress startsida.

Och då har vi fått lägga några minuter på att begära inloggningsuppgifter via SMS – till det som ändå är gratis.

Varför krångla till det?

Ser fram emot krångelfria Chennai!

JV, RK

JV:s recension av okände Manose Singh fick oss att fundera. För till skillnad från RK förstår vi vad han menar. Om man inte skriver under på tantkari och flöjt – vad finns det då för flöjt att lyssna på?

Något förenklat slits norra indiens klassiska instrumentalmusik mellan tantkari och gayaki ang. Ska man spela som ett stränginstrument (rabab, been) eller som en sångare sjunger? Så dyrt och heligt som det försäkras att sången är alltings moder borde svaret vara givet. Men tantkarin är oerhört stark, inte minst förstås för att stränginstrument som sitaren, naturligt lämpad för att spela just som ett stränginstrument, har så stark ställning*. Det är från tantkarin vi har formen alap-jor-jhalla, och utan alap-jor-jhalla tyvärr i mångas huvuden ingen riktig klassicism. Alap-jor-jhalla har spelats inte bara på rabab, been, sitar och sarod utan på sarangi, på fiol, på jaltarang, på orgel. Den har till och med stöpt hela den vokala dhrupad-alapen i sin form.

Och förstås har den spelats på flöjt; spelas hela tiden på flöjt. De största flöjtisterna, Pannalal Ghosh och Hariprasad Chaurasia, är ju sprungna ur Allauddin Khans Maihar-gharana. Från Allauddins guru Wazir Khan beenkar via Allauddin (sarod) och hans dotter Annapurna Devi (surbahar) samt eleven Ravi Shankar (sitar), har stränginstrumentens alap-jor-jhalla brett ut sig över flöjtisterna. De har alla tagit flöjtister som elever:

Titta särskilt på de röda namn dit ingen röd linje går: dessa har lärts upp i gayaki ang men själva tagit till sig alap-jor-jhallan, eftersom den är så dominerande och så definierande för klassicism på instrument. Bholanath Prasannas söner har tagit steget; så även Pravin Godhkini, vars pappa själv lärde sig spela flöjt modellerat efter Kirana-sångare.

Tycker man då inte att flöjten lämpar sig för att efterapa stränginstrument, då finns det inte många kvar att lyssna på. Släktträdet ovan spårar åtminstone 95 procent av alla bansuriyor vi hört.

Nu är det ingen slump att Maihar-gharanat tagit över så här, för den enorma ragadari som bott i Allauddins elever torde vara vida överlägsen lokal flöjtistkultur från Varanasi. Det måste vara därför Maihar-flöjtisterna kommit att dominera så. Och det känns överflödigt att påpeka att om folk i gemen haft något emot alap-jor-jhalla på flöjt, då hade det inte gått.

Men om man nu ändå inte tycker att flöjten lämpar sig för att efterapa stränginstrument, vad finns det då att lyssna på, när Manose Singh bara hade gjort en enda klassisk skiva?

Jo, en flöjtist som spelat in en j–a massa heter Amar Nath, och kommer från en familj blåsare i Varanasi. Bhairav, Todi, Shudda Sarang, Bhimpalasi, Madhuvanti/Marwa, Durga, Malkauns, Lalit och Megh har han spelat in på nio CD för europeisk-indiska new age-organisationen Maharishi Gandharva Veda: ”even when no one is present to listen, playing the music 24 hours a day in your home or workplace generates a peaceful, soothing atmosphere”. Ända sedan 90-talet har vi haft en av dem liggande, nämligen Megh. Efter JV:s brandfackla satte vi den i spelaren.

18 minuter alap, ingen jor-jhalla, 14 minuter vilambit och 13 minuter drut. Någon som heter Sukhamar Chandra som drar på sin swarmandal en gång efter varje fras. Det är ingen vidare avancerad Megh, inget vidare innovativt, det är enformigt, och det är så långsamt att Somnath Mukherjee knappt kan kompa det på tablan.

Ändå är det inte dåligt. Man frestas att tänka att musiken har en hög lägstanivå, men det har den inte alls – det går att spela Megh betydligt sämre än så här: Det hade kunnat vara på samma nivå men fullständigt smaklöst. Nu är det, ända fram till drutan (innehåller trumsolo med flöjtlehra!), verkligen så meditativt som det anstår Maharishin. Tablaljudet är platt och tråkigt – men det torde också vara det sämsta man kan säga om skivan. Någonstans är väl också det en av musikens styrkor: att raga-bhava räcker så långt.

Det är inte skivan som får folk som inte gillar flöjt att köpa åtta skivor till. Och visst är den harmlös. Men harmlös betyder just harmlös. Tre stjärnor!

VK, JV (grafik)

*) För många män kanske en rent fallisk särställning! Och ur den synvinkeln blir väl blåsinstrument problematiska.

Album: Suskera – Solo Bamboo Flute. Bansuri: Manose Singh. Label: Garuda Records (2002). Innehåll: Yaman, Jog, Bageshree

“While the roots of these ragas lie in the classical North Indian tradition, this playing does not adhere to any specific gharana or aesthetic. Manose plays each piece according to what is in his heart. His experience in a variety of genres, such as jazz, and bluegrass, has also colored his understanding and expression. The results are profound, unique and very beautiful – quite different than the traditional blend of sitar, tabla, and tanpura.”
– Massage Magazine

“For those interested in slower, gentler, but still refreshing musical accompaniment for a workout, meditation, or massage – or purely for one’s own enjoyment – Suskera provides supremely enjoyable renditions of these classical Indian melodies.”
– Mysteries Magazine

“For anyone who loves the sound of the flute, this CD will give you deep satisfaction … Suskera means ‘the sigh’ and that is what you will do when the flute of Manose touches your heart.”
– Natural Beauty & Health

Jaha, nu när vi citerat tre recensioner, av en flöjtskiva, av en ung nepales utan direkt stamtavla, från Massage Magazine (!), Mysteries Magazine (?) och Natural Beauty & Health (!?) tror ni förstås att ni vet vad som komma skall. Vi står i begrepp att göra oss lustiga över kreti och pleti, massörer och flummare, som dristar sig till att försöka recensera den indiska klassiska musik som bara Panchamkauns förstår!

Men så är det inte alls. Det här är citat som används i marknadsföringsmaterialet och vi återger dem här för att vi i stort sett håller med.

Suskera bjuder verkligen, som Mysteries Magazine skriver, på ”slower, gentler” flöjtism. Här finns bara alap, så precis som Massage Magazine skriver är det ”quite different than the traditional blend of sitar, tabla and tanpura” (argumentvurpan att blanda in sitar får man helt enkelt tänka bort) och en skiva med enbart alap är ju faktiskt ”unique”. Massage Magazine har också rätt i att Manose tar ut svängarna ragadariskt. Han är upplärd av någon som studerat med Bismillah Khan (!) men är även ”världsmusiker” som gjort fusion med allt från Nepals rockelit till Deva Premal: riktiga purister har inget att hämta här men är man däremot säker i sin egen ragadari (Yaman, Jog, Bageshree – ingen rocket science direkt!) är det bara roligt att höra Manose gå loss.

Som Natural Beauty & Health skriver, ”for anyone who loves the sound of the flute”. Här blir det på ytan knepigare. Vi brukar ju säga att vi ”inte gillar flöjt”. Men det gäller i först hand den mer pipiga sydindiska flöjten – i nordindisk musik är det vi ogillar hur flöjten används. För inget annat instrument är väl så mycket mer lämpat för alap än för jor-jhalla och gat! Ändå ska även flöjten hela tiden passas in i mallen, som en rund kloss i ett fyrkantigt hål.

För i alap tycker vi ju om bansuri. Vi ”love the sound of the flute”! Suck! Manoses flöjt har rört våra hjärtan.

Okej, skivan är inte hur bra som helst. Varje alap slutar mitt i – han liksom bara slutar spela – istället för att bringas till någon musikalisk avslutning; allt han tar sig för på jakt efter gränserna är inte av godo; och stora delar av Jog är faktiskt riktigt tveksam, som så vanligt med Jog. (Hur kan den vara så populär?)

Men om ni någon gång velat göra allt det där som folk förutsätter att ni gör när ni lyssnar på indisk klassisk musik – släcka ner, tända ljus, tända rökelse och sitta på kuddar och vara harmoniska – då har ni med Suskara för en gångs skull chansen. Vem vill sitta på kuddar och titta på en ljuslåga till Vilayat Khan i 120 kilometer i timmen? Till Kumar Gandharva? Till GNB?

Det går med dhrupad, till en viss gräns. Hos Zia Mohiuddin Dagar och Bahauddin Dagar går det ibland hela skivan igenom. En eller annan perifer figur har väl också gjort en skiva där det går. Nu har Manose, från Nepal, gjort en till. Nio år senare är det fortfarande hans enda klassiska skiva. Några stjärnor är den allt värd, även om det inte är fyra eller fem!

JV

But by Swedish standards, they really are quite nuanced. Compare (our English translation, which is accurate, of) this review of a Metallica / Lou Reed CD in a major Swedish daily:

Metallica have finally disappeared up their own assholes for good. The band now wanders the earth like an enormous ass, Lou Reed its rider. This blasphemous combo farts mankind in the face – full throttle!

JV

Vi skrev det inte då, för det låter ju så överdrivet att vi tänkte att en läsare inte riktigt kan ta det på allvar. Men Gud, så vi grät. Och det har aldrig annars hänt.

Så Zakir är inte bara någon supertekniker som förstör skivor med andra musiker och spelar tabla som bara tabla-genier kan förstå. Zakir är den ende tabliya som någonsin fått oss lekmän att brista i gråt med bara trumspel.

Visst, ingen är perfekt. Den och den må ha kompat den och den med den äran, och det kanske inte Zakir har gjort. Kanske var det någon annan som sken med sin theka. Men grät du då – till tablan? Om inte, så kanske du måste vänja dig vid att hålla snattran. ”Gud, vem lyssnar på musik på det här sättet?!” Jo, det gör alla utom du.

RK

Efter succén med herren Bhairav på Makar Records (vilken skiva!) fortsätter vi lyssna på de andra skivor vi har med förbisedda Rampursångerskan Sulochana Brahaspati, och först ut är en Bilaskhani Todi på brittiska Nimbus från 1992. Här kompad av inga mindre än Sultan Khan och Anindo Chatterjee. Makar skrev i sitt häfte att hon aldrig sjunger med annat än de allra bästa, och det verkar stämma. Sultan Khan är precis lika bra som Sabri Khan. Anindo är Anindo.

Ur Sulochanas mun kommer en fruktansvärt uppgiven och tungsint version av Bilaskhani, som aldrig försöker snudda det bitterljuva, utan pressar hårt uppåt mot den intensiva smärtan i sorgen – antingen är det höga toner som stångar sig mot taket, eller djupdykningar mot golvet. De ger inte upp, och de kommer aldrig igenom. Tolkad så här blir Bilaskhani Todi en hemsk sorgesång, närmast jobbig att lyssna på.

Nå, det hör väl faktiskt till. Det är inte därför vi ger den fyra stjärnor istället för fem, utan för att den bitvis, i första halvan av vilambit, kan tyckas gå på tomgång. Hon vet inte alltid vart hon ska; det är aldrig dåligt men det är inte som hennes Bhairav en självklar, auktoritär tolkning av en stor raga.

Dessutom är den bara 55 minuter lång, mot Bhairavs 70. Men utfyllnadsspåret, en tappa i Bhairavi, är å andra sidan en av våra verkliga favoriter. Vi är väl inga större tappakännare, och det här har inga likheter med tappa som vi är vana att höra den, men det imponerar på oss. Tonerna kommer som ur ett maskingevär, helt utan romantisk touch men desto mer överväldigande – och vilken hantering av Mishra Bhairavi: aldrig har vi hört den med så mycket teevra Ma. Hela tiden spelar Anindo Chatterjee ett komp som är för enkelt för att ens kallas theka. Spåret är överjordiskt.

Och till skillnad från Makar Records mästerverk kanske den här skivan fortfarande går att få tag i?

Så till nästa utgåva, också den europeisk: Rãga pour la saison des pluies, en enorm Miyan ki Malhar, en timma och tio minuter, på franska Ades. Även här med Sultan Khan, och nu med Zakir Hussain på tabla – man får verkligen intrycket att Indiens bästa stått på kö för att få spela med Sulochana. Eller, rättare sagt, det är väl mer än ett ”intryck” – tre sådana här skivor ställer det bortom tvivel. Och vi förstår dem. Hon är så bra. Men då förstår vi inte varför hon fått så lite uppmärksamhet, och varför vi sett så få skivor med henne.

Miyan ki Malhar, alltså – inget ryschande och pyschande med Rare Ragas™ här inte. Bara de största är goda nog. Malhar, med sitt spel kring olika höga sjuor, är som gjord för hennes meendkhyal, och man blir sannerligen inte besviken. Det som inleder Rãga pour la saison des pluies är utan tvekan den bästa khyal-alap i Malhar vi någonsin hört. Och Sulochanas röst är djupare än någonsin. Som en sammetslen Gangubai.

Det enda problemet är egentligen Zakir Hussain, som faktiskt är en för aktiv tabliya för Sulochanas moderna ati-vilambit. Så långsamt kan i och för sig ingen spela theka, och det är ett problem, men både Dayam Ali Qadri och Anindo Chatterjee löste det bättre. Zakir spelar över, i våra öron. Han spelar sin tabla som ett piano. Pianots effekt uteblir (förstås) – tablans likaså.

Det är en väldigt bra skiva, men precis som Makar Records La tradition lyrique du khyal 5 går den dessvärre sedan länge inte att få tag på. Som kuriosa kan vi berätta att den också kommit ut som tredje CD i sällsynta franska boxen Raga Sessions (Accord 472 731-2) med Hariprasad Chaurasias Ragas du Nord & du Sud (Puriya-Kalyan & Jansanmohini) och Sultan Khans Raga du début de la nuit (Yaman) som CD ett och två. Zakir spelade tabla på alla skivorna.

Album: Rãga pour la saison des pluies. Sång: Sulochana Brahaspati. Sarangi: Sultan Khan. Tabla: Zakir Hussain. Ades Records 176237 (Miyan ki Malhar: alap, vilambit, madhyalaya & drut)

    ()

Det var tyvärr allt vi hade med Sulochana Brahaspati. Vilken sångerska! Hon är en av de bästa vi hört. Och på alla tre skivorna sjunger hon riktigt, riktigt bra kompositioner av sin framlidne make, Acharya Brahaspati, som var allmän pandit i Rampur och även lärde henne mycket om musik.

Den enda skiva, förutom de här tre, vi ens har hört talas om är Swar Shodh: Live in Ayodhya 2002 på Virgin Records, där hon sjunger Purvi och Surdasi Malhar. Om ni sett den, om ni har den, vill vi gärna veta det.

Just det, en Hare Krishna-skiva finns det också. Med hakkors och ”Sulochana” felstavat på omslaget. Och en helt absurd utgåva, där 20 minuter natt-eller kvällsraga plus ett tablasolo av Zakir samsas med lite barockmusik. Vi har inte beställt någon av dem.

VK

Album

I tidernas begynnelse trodde vi att Rampur-Sahaswan (hädanefter ”Rampur”!) var ett gharana vilket som helst – Gwalior, Agra, Kirana, Jaipur, Patiala, Prasuddhu-Monohar. Men nej: det är ett gharana på undantag. Det har i princip bara Rashid Khan på dagens konsertmattor (en sångare som vi konstigt nog inte skrivit om) och ska kanske snarare jämföras med smågharanor som Delhi, Bhendibazar och Shamchaurasi. Förutom det visserligen stora namnet Rashid Khan har vi exakt tre skivor med Sulochana Brahaspati*, och någon stenkaka med Nissar Hussain har man väl hört; länge har det varit allt.

Den här veckan har vi dock fått tag i en maffig utgåva från Nuipur Audio: Gharana: Rampur Sahaswan, med Ghulam Sadiq Khan och sonen Ghulam Abbas på var sin CD. Ghulam Sadiq är elev och som vi förstår det svärson till Mushtaq Hussain Khan, som också var Sulochana Brahaspatis Rampur-guru. Ett släktträd kanske vore på sin plats, eftersom JV lagt några timmar på att rita det:

Click to embiggen! Släktträdet visar förstås bara en liten del av alla söner och döttrar.

Mushtaq Hussains svärfar Inayat Hussain gifte sig med dottern till Haddu Khan, hovsångare av Gwalior, och tyngre kan det ju inte bli. Gissningsvis blev Gwaliorinflytandet då så starkt att till exempel Deepak Raja helt kan strunta i Rampur när han går igenom dagens khyalgharanor.

Och något finns det helt klart hos Ghulam Sadiq Khan som påminner om Gwaliorveteraner som Ghulam Hassan Shagan. Denne har ju plägat krumbukta sig med rösten – vi minns en konsert i Stockholm där han sjöng med stängd mun – och det här uppvisandet av tillkrånglad sångteknik är något vi starkt förknippar med den gamla världen; denna gläjde funnen i själva hantverket och inte bara i melodins abstraktion. Ghulam Sadiq sjunger ofta och länge med något som påminner om Indrakishore Mishras baklängesgamaka: Det är svårt att beskriva, men det är långsam tAnbazi där rörelsen från ton till ton blir viktigare än själva tonerna; där tonen ibland inte ens tas, och där den definitvt aldrig tas på taktslaget. Det är sångteknik av den sorten som präglar ett helt framträdande.

En fördel med detta är att det avviker så mycket från gängse praxis att det automatiskt blir underhållande att lyssna på. En nackdel är att man faktiskt inte alltid förstår vad han sjunger, och en annan är att det är så avvikande att det inte går att knyta ihop med resten av sången. Men allt detta åsido spänner Ghulam Sadiqs akrobatik från det musikaliskt obegripliga ända upp till det musikaliskt mästerliga. Sonen, på skiva två, inleder mycket långsammare i en nästan dhrupadinfluerad Bihag, men glädjande nog visar det sig att han håller denna tradition vid liv, närmast identiskt.

Vad märkligare är sjunger de gärna på det här sättet även i snabbt tempo. Där tycker vi inte att det passar, och kliar oss i huvudet.

Allt som allt är Gharana: Rampur Sahaswan blandad kompott. Faderns bhajan känns som ren utfyllad, sonens mininummer i Puriya-Kalyan som en besvikelse (men hans thumri bra!) – och fadern ger sig i kast med vår favorittarana i Yaman; inte det säkraste sättet att hålla sig väl med oss. För att göra en lång historia kort har Jal Balaporia sjungit in den rakt av, utan krusiduller, som tarana mår bäst av, och en rad andra sångare har misshandlat den på ett eller annat sätt. Vanligast är att man strykt antaran. Ghulam Sadiq imponerar lite genom att faktiskt sjunga hela texten, men fyller ut med så mycket akar att det inte längre fungerar som tarana.

Det kan inte bli mer än tre stjärnor, även om sonen är bättre än vi trodde. Han har en förmåga att sjunga utanför boxen och ända in i drut växla ner i riktigt långsamt tempo, där han flyter ovanpå tablan i långa, höga, extatiska toner. Kanske en sufisk extas? Bihag sjungs med text om Ali.

Och då måste vi också få ett och annat sagt om trestjärniga khyalskivor. Det finns nog läsare som inte vill lyssna på en skiva med lägre betyg än fyra – ”livet är för kort”, ”det finns så mycket bra musik” etc. Dessa läsare gillar nog egentligen inte khyal. Trestjärnig khyal är inte dålig musik.

.

Sulochana Brahaspati: La tradition lyrique du khyal 3

Vi hade en grand old time när vi hörde den. Men det kanske allra bästa med Gharana: Rampur Sahaswan var att den fick oss att vilja lyssna på en av våra favoritskivor igen: Sulochana Brahaspati på Makar Records. Inspelad 1994, när hon fyllde 60 år, och så bra som khyal kan bli.

Sulochana sjunger inte mycket som Ghulam Sadiq och Ghulam Abbas. Men lite: rörelsen från ton till ton är viktigare här också än själva tonerna, men inte bara i tAnbazi utan i sävlig bol-alap, där den är så långsam att den kan omfatta utvikningar till andra toner. När tonen aldrig nås när man tror blir det en spänning i musiken som är få förunnad; varje ton som en bågsträng: eller

like a blade
bent point to scabbard to evade
my homing shaft

på mer än ett sätt: linjen spänns verkligen till bristningsgränsen och studsar tillbaka.

TAnbazin är istället ofta en enda lång meend, upphackad som en eftergift till rytmen. Och om det fungerar. Hon får det att fungera i 70 minuter Bhairav. Ragornas herre. Det är precis så vi vill ha det – det slår två ragor plus utfyllnad vilken dag som helst. Det vore oförskämt att säga att inte alla indiska klassiska musiker kan bära Bhairav i 70 minuter. Men det går inte att komma ifrån att få har gjort det på skiva.

Det är en tung raga, och tunga texter: först om Rama, sedan om ॐ, sedan om anahata-nada; minst två av dem av maken Acharya Brahaspati. På tabla kompar Dayam Ali Qadri, och på sarangi självaste Sabri Khan. Vi får aldrig glömma hur bra de här gamla skivorna från Makar Records var.

Ja, den är faktiskt ännu bättre: alltsammans nästan försvinner bakom en obarmhärtigt högt mixad tanpura, så att hur snabbt det än går står det helt stilla. Just det: precis sånt larv som vi vände oss emot i The Wires ”recension” av Pran Nath. För där var det helt enkelt inte sant.

Här är det bortom sant och falskt. Och självklart beror det mer på Sulochana än på tanpura och produktion. Man kan inte önska mer i livet, i världen, än att en skiva ska vara så här bra. Gharana: Rampur Sahaswan växte i och med att den fick oss att spela den.

Album: La tradition lyrique du khyal 3. Sång: Sulochana Brahaspati. Sarangi: Sabri Khan. Tabla: Dayam Ali Qadri. Makar Records MAKCD005 (Bhairav: alap, vilambit ektal, madhyalaya jhaptal och drut teental)

VK

*) Men vi vet att hon har gjort en fjärde: Poorvi och Surdasi Malhar, på Virgin Records. Har ni den så hör för all del av er.