Gammal LP: La vina de S Balachander. Veena: Balachander. Mrdangam: Krishnamurty. Disques Esperance ESP 165510 (”Meru Samana” av St Thyagaraja i Mayamalawagowla)
––– När får den indiska klassiska musiken sitt avant-garde?
––Vi var på besök i Västerås; VLT:s kulturredaktör, frijazzkonnässören, lutade sig tillbaka i länstolen med en kopp Earl Grey. Vad som låg på skivtallriken minns vi inte, men inte var det skivan han fått av oss någon vecka tidigare.
––– Fick inte du en skiva av oss?
––Vi ställde honom mot väggen. Han skruvade på sig och medgav att han tyckte skivan var, som han sade, ”jobbig”.
Skivan var La vina de Balachander. Prestige de la musique extraeuropéenne – ett bra namn – hette Disques Esperances ambitiösa världsmusikserie när det begav sig, på LP-tiden, en serie som gärna kunde få komma tillbaka på CD. La vina de S Balachander var L’inde volume 6, i sällskap med bland andra MS Gopalkrishnan och Nikhil Banerjee. Balachander spelar Mayamalavagowla, på A-sidan ragam-tanam och på B-sidan Thyagarajas ”mEru samAna”, pliktskyldigt kompat av den inte helt identifierade Krishnamurty.
Och det här är Balachander när han är som mest utblommad. Jobbigt till och med för den mest inbitne noisejazzlyssnare – och det är det som är Balachanders mirakel: att han lyckas göra det – det! – inom ramarna för Mayamalavagowla. För medan klassisk musik i Europa aldrig varit speciellt snävt definierad, har man definierat den i Indien som baserad helt på raga. (Och skulle någon bryta med traditionen och börja göra annat skulle man bara säga att han spelar europeisk postmodern musik – i sådan skala kan det bara finnas ett avantgarde, och tåget har ju redan gått.) En enda felspelning hittar vi: 13:05 i alapanam, i övrigt är allt kontrollerade explosioner, och vi menar det nästan bokstavligt. Så här låter ingen annan karnatisk musik. Krishnamurty har ett solo, och Balachander kompar det som Ravi Shankar: håller takten på en talam-sträng. Det är inte bara snyggt, det är klass.
1927 fick den indiska klassiska musiken sitt avant-garde. 1990 hade det spelat sig in i nirvana, och fick inga efterföljare. Men däremellan hann det med en hel del sådana här skivor, och på 80-talet hann det också med avsevärd ikonoklasm: Semmangudi Srinivasa Iyer gav ut en bok med 1800-talskompositioner av Swati Tirunal, och Balachander såg rött; Swati Tirunal hade minsann aldrig skrivit en enda ton musik, utan det var Semmangudi som skrivit det här själv, och nu tillskrev en äldre kompositör sina skapelser för att automatiskt göra dem historiska! Balachander var självlärd, Semmangudi traditionens själva apex, och det var väl där skon klämde, men där många (om det nu funnits några andra över huvud taget) hade stannat vid ståndpunkten att Swati Tirunal inte skrev musik, gick Balachander ett steg längre: Swati Tirunal hade aldrig funnits:
The non-person “Swati Tirunal-hoax”, the one who-never-existed, the fictitious figure fraudulently foisted on the music-world, not only distorts “history”, but also defrauds “posterity”.
Except those few perpetrators and promoters alive now, the entire “country” need not hang its head down in shame for no fault of it.
When we are so much concerned about a “temporary” fraud & cheat like the “Bofors” and thus are taking national remedial measures to set it right, can we ever allow a “permanent” fraud & cheat like “Swati” to exist and survive?
Och då var Swati Tirunal ingen obskyr komponist utan självaste kungen av Travancore från 1829 till 1846, inte bara kung utan maharaja.
Balachander försökte få tingsrätten i Madras att tvinga utgivarna, National Book Trust, att dra tillbaka upplagan, men den gubben gick förstås inte. Då började han istället skriva en egen bok om Swati, eller rättare sagt en bok om Semmangudis bok, som skulle heta Ezhudinaar puthakathai kilappinaar boothathai, ”Han skrev en bok och släppte ut anden ur flaskan” (bara titeln väl värd en skål) – men dog försökandes. En S Swaminathan, som läst boken i manuskript, meddelar att Balachander (som faktiskt hunnit med ett dussintal filmer också) däri kallar sig själv för ”Sydindiens Alfred Hitchcock”.
Precis som det egensinniga veenaspelet fick ikonoklasmen inga efterföjare. Oss veterligt finns det ingen religiös kult kring Balachanders minne, och om vi hade möjlighet skulle vi starta en.
JV
I norra Indien (och jag, nu i Dehra Dun, nyss hemkommen från Nanda Devi Biosphere Reserve, är frestad att kalla det ”riktiga”) har den klassiska musiken redan rådbråkats av två avantgarden. Först med början på tidigt 1700-tal, när khyalsångarna gjorde upp med dhrupad: tidigare hade raga byggt mer på mikroton; med en snabbare sångkonst måste rörelserna på skalan ta över rollen som dominerande definiens. Idag, sedan 50–100 år tillbaka, är det instrumentalisterna som står för fiolerna (ibland glimmar man till) med idéer om raga som för första gången inte är knutna till de rörelser rösten förmår. Utvecklingen oroar, men det är väl för att man inte lyssnar tillräckligt på sina Vilayat Khan-skivor.
Dock är det här insikter som bara gör södra Indiens musik än mindre begriplig. Vi har Nanda Devi, men …
VK
